• Veronica Hörland

Vindelfjällen: Ammarnäs - Hemavan.

"Solen stod högt och brände oss när vi sakta tog oss fram längsmed bergskanten, fötterna ömmade och ryggsäcken kändes tyngre för varje steg vi tog. 30° och inte en chans till skugga här uppe på kalfjället. Inte ens en bris fick vi att svalka oss med, luften stod helt stilla. Jag tog en liten klunk av det ljumna fjällvattnet ur flaskan och insåg att det inte fanns mycket kvar. Alla vattendrag vi passerat hade torkat ut, det var verkligen en rekordvarm sommar, så även i fjällen. Det var som att vandra i en öken, och vi frågade oss om vi verkligen skulle orka gå 2 mil till i dessa förhållanden?"


Den här resan hade vi längtat till. Planerat och förberett i över ett år.

Så var den äntligen här! Dagen D för att ge oss iväg. Vi väljer som oftast att åka kollektivt och så även denna gången. Med hjälp av buss och tåg tar vi oss smidigt upp i landet, och vi anländ till Ammarnäs klockan åtta på kvällen. Efter incheckning på värdshuset äter vi lite mat innan vi lägger oss för natten, trötta efter den långa resan.




14 juli Ammarnäs - Aigertstugan 8 km.


Det var en varm morgon när vi började vandringen upp till Aigertstugan. Vägen var tuff med stigning nästan konstant. Inne i fjällbjörkskogen slogs vi mot mygg och broms i den kvava luften. Vi passerade några vackra vattenfall på vägen upp och passade på att fylla våra vattenflaskor.




Belöning kom efter att vi nått trädgränsen och fick en fantastisk vy över Ammarnäs. Här citerar vi första, men inte sista gången, Karin Boye.


"Nog finns det mål och mening i vår färd -men det är vägen, som är mödan värd"





Med nya krafter tog vi oss den sista biten fram till Aigertstugan. Den ligger vackert belägen omgiven av berg och två små sjöar, en för bad och en för vattenhämtning till bland annat mat och disk.






Stugvärden hälsade oss välkomna på farstukvisten. Vi fick varsitt glas saft och han förklarade helhjärtat om hur stuglivet fungerar. Som nybörjare inom stugvandring kändes det väldigt skönt att få ett sådant trevligt bemötande vid dörren.

I stugan bodde redan två barnfamiljer, och senare under dagen skulle det fyllas på med mer folk. Det skulle visa sig att vi skulle slå följe med några av dessa under resten av vandringen mot Hemavan. Men det visste vi inte då.


Inifrån Aigertstugan.


Kvällen spenderade vi med att bada, äta och njuta av solnedgången ifrån utsiktsplatsen. Lugnet hade nu infunnit sig i kroppen.






15 juli Aigertstugan - Servestugan 19 km


Vi kom iväg sent på förmiddagen, sist av alla faktiskt. Vi hade vädergudarna med oss denna dagen och bjöds på moln och lätt bris. Behagligt vandringsväder och humöret var på topp. Vi fick sällskap en bit av flickan i barnfamiljen, en tioåring som var väldigt pratglad. Vi imponerades återigen av hur starka och uthålliga barn är, vissa mer än vuxna. Hon berättade att efter var tionde ledkryss/vintermarkering dom passerade fick hon och hennes bror en godisbit, det tyckte vi var en bra motivationsgrej som vi la det på minnet inför framtida fjällvandringar med barnen.

Det var ett av många bra tips vi tog med oss från denna vandring.






Hyfsat lätt start på vandringen, lite uppför och lite nedför. Någon del av sträcka var det blockterräng, eller månlandskap som vi kallar det. Där gällde det att ta sig försiktigt fram över de stora klippblocken, hitta stabila stenar att sätta fötterna på. Man vill inte snubbla med 12 kg packning på ryggen. En stukning i fjällen kan vara slutet på vandringen.








Vi tog lunch vid en raststuga uppe på kalfjället. Den kalla blåsten gjorde att vi åt fort för att snabbt kunna ta oss ner i dalen som vi hoppades skulle vara lite varmare.



Nere i dalen var det behagligare och vandringen flöt på bra, den sista biten fram till Servestugan gick igenom tät fjällbjörkskog. Det tog tid och nu var vi trötta efter den långa vandringen som tagit oss 10 timmar. Att gå i fjällen är inte som hemma, allting tar längre tid, räkna med det dubbla mot vad du går hemma.



Och man ska inte underskatta vädret i fjällen. Ta alltid med bra förstärkningsplagg, så som mössa, buff/halsduk, vantar och eventuellt en dunjacka. Lika viktigt är det att tänka på solskydd, så som en keps/solhatt, solskyddsfaktor m.m.


När vi nästan gett upp hoppet om att någonsin komma fram så stod plötsligt Servestugan där inbäddad i fjällbjörkskogen. Vi var så trötta att vi bara orkade äta middag innan vi stupade i säng!






16 juli Servestugan - Tärnasjöstugan 14 km


Vi kom iväg först av alla och skulle nu gå upp på kalfjället igen. Efter bara 20 minuters klättring var vi uppe. Skönt tyckte vi för här var inte myggen och bromsen lika envisa. Men det var otroligt varmt och bristen på vattendrag och skugga gjorde oss trötta och matta. Våra vattenflaskor med reningsfilter räddade oss dock många gånger. Då vi hade möjlighet att ta vatten där vi annars skulle undvikit.



En klarblå sjö som såg otroligt ingivande ut för ett dopp. Men vi traskade vidare. Vi ville vänta med att få svalka oss i Tärnasjön.


Men där vi gick var det annars mest torrt, och vi hade svårt att få i oss tillräckligt med vatten.


Och ytterligare en fjällsjö att njuta av på avstånd. De där snötäckta fjällen i bakgrunden såg inte heller helt fel ut att få svalka sig på.


Så började vandringen ner mot Tärnasjön och stugan. Det var skönt att återigen få gå i skogen med lite skugga. Det här var troligen våran varmaste dag, och jobbigaste, just p.g.a värmen och noll tillgång till skugga/vatten större biten av vandringen.



Svettiga kom vi fram till den mysiga stugan med fin utsikt över Tärnasjön, dess klarblåa vatten lockade oss till ett dopp. Det var 22° i vattnet, och det är varmt för en fjällsjö. Den hala och vassa stenbotten var dock jobbig att ta sig fram på och avsaknaden av ett par tofflor gjorde sig påmind. Något att komma ihåg till en annan gång.





Avsvalkade och fräscha tog vi oss tillbaka till stugan. Då jag inte mådde bra blev det vila på rummet resten av kvällen. Som tur var så fick vi eget rum, så jag kunde vila ifred.


17 juli Tärnasjöstugan - Syterstugan 14 km


Vi kommer iväg redan vid 6 tiden, humöret var på topp denna dag när vi vandrade vidare mot Syterstugan. Vi hade bestämt att vi skulle äta frukost på en liten strand längsmed vägen, efter ett tips vi fått från stugvärden. Dit nåde vi efter ca 4 km lättvandrad stig, och valet att äta där var helt rätt.

Vi var ensamma som när på några samer som fiskade ifrån en båt. Här stannade vi en stund och njöt av lugnet och utsikten.



Bromsen och myggen var inte roliga i skogen, så jag fick ta till myggnätet. Funkade kanon, och gav även lite skydd mot solen.


Vandringen fortsatte i samma glada takt och snart nådde vi de omtalade broarna som sträcker sig mellan några öar i Tärnasjön, så man kan ta sig över till andra sidan. Här får vi ytterligare ett tecken på hur torrt det varit under sommaren då vi kunde gå under första bron för att komma över.



Bron till vänster i bilden, här gick vi under.


Helt underbart att kunna svalka av sig lite. Ett tips vi fick av stugvärden i Aigertstugan var att blöta ner våra buffar och vira runt huvudet. Det blev årets bästa tips!! Haha.


Sen att man såg lite rolig ut, det gör inget i fjällen. För där är det funktion före mode som gäller.



På andra sidan sjön väntade en otroligt jobbig stigning! Det pustades och stönades mest hela tiden, om vi undrade ibland varför vi utsatte oss för det här!





Men så plötsligt står man där, ovanför trädgränsen igen, och blickar ut över den mest fantastiska vy som ögat skådat! Tärnasjön med sina öar och broar, bergen som reser sig i alla väderstreck, skogen som ligger i vågor utmed bergsväggarna! Och just där och då glömmer man det jobbiga och återigen citerar vi Karin Boye i kör:


"...oändligt är vårt stora äventyr!"




Ingen bild i världen kan göra rättvisa åt hur vackert det är i verkligheten!

Vilken fantastisk möjlighet vi har som får, och kan uppleva detta. Vi säger stackars dom som bara ligger på sandstranden hela sommaren och aldrig får se detta i verkligheten, hur underbart vackert Sverige är. För vi kan ta tusentals bilder och visa er där hemma, men ingen bild i världen kan göra rättvisa åt hur det verkligen ser ut. Och att veta att man kämpat så enormt för att få komma dit och stå där på toppen, det är livet!


Med ny energi gick det lätt att gå den sista biten uppe på kalfjället. Och så låg den där plötsligt, Syterstugan! Fint inramat av höga berg och en fors som dånade nedanför. Här skulle vi spendera sista natten, och vi var tacksamma för att vi hade ändrat stugval i sista sekund, även detta tack vare stugvärdarna. Den här platsen var magisk!






Vi njöt av vädret och utsikten tillsammans med våra nya vandringsvänner som vi skaffat oss på vägen från Aigertstugan. Detta skulle bli våran sista dag tillsammans med dom, för nästa morgon skulle vi börja våran vandring till Hemavan.


18 juli Syterstugan - Viterskalstugan - Hemavan 24 km


Kl 4 ringde larmet och vi smög upp för att inte väcka dom andra.

Det blev en tuff start med brant uppförsbacke i en och en halv timme, valet att gå tidigt på morgonen gynnade oss då solen inte värmde lika mycket som mitt på dagen. Väl uppe på toppen så svängde leden in i syterskalet. En dalgång mellan Syters nord och sydtoppen. Här inne skapades det en vindtunnel och det blev med ens behagligare att vandra. Även stigen var lättrampad och vi tog oss snabbt fram i dalen med lätta steg.


Vi passade på att fylla våra Lifestraw-flaskor med friskt fjällvatten innan vi tog oss upp för bergskanten.


Det var en sån otroligt vacker morgon så det gjorde lite ont i ögonen att titta på. Här lämnar vi Syterstugan bakom oss för våran sista delsträcka för denna gången.

Solen låg på hårt även denna dagen, men det positiva var att vi hade den i ryggen hela tiden. Dånet från smältvattnet som rann längsmed bergskanterna fick oss att hoppas på att vi för första gången på vandringen skulle få smaka kallt fjällvatten. Och mycket riktigt, det var både kallt och otroligt gott! Vi fyllde våra vattenflaskor, svalkade av oss och fortsatte gå.





Hjärnspöken kan lätt uppstå..

Efter 12 km nådde vi Viterskalstugan. Här stannade vi bara för att rasta eftersom vi skulle vidare mot Hemavan. Vi släckte törsten med ett glas saft och en Loka, efter det var vi redo att ta oss ann de sista 11 km, som sades vara en enkel etapp med mestadels nedförsbacke. Men vi tyckte den biten var riktigt jobbig och gick mest uppför, och tog betydligt längre tid än vi räknat med. Kanske att vi lurade oss själva av att läst för mycket innan om vad andra sagt om sträckan. Hjärnspöken kan lätt uppstå då, och är farliga när man förväntar sig att det ska vara på ett visst sätt. I framtiden vet vi bättre och detta fick bli en läxa att lära av.






Fötterna, knäna och ryggen värkte den sista biten i mål. Det fanns inte mycket energi kvar i kroppen. Precis när vi passerat porten, som markerar starten på Kungsleden (slutet för oss), så kom det efterlängtade regnet!

Vi checkade in på STFs vandrarhem, tog en lång dusch och åt välförtjänt hamburgare. Våran resa var därmed slut för denna gången. Men vandringen hade väckt nya lustar att utforska mer av Sveriges orörda natur. Och redan samma kväll pratade vi om vilka vandringar vi vill göra nästa år, självklart i vårat vackra Svealand.




115 visningar
  • YouTube - svarta cirkeln
  • Facebook - svarta cirkeln
  • Instagram - svarta cirkeln

© 2018 Friluftsriket

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now